pilgrimen.blogg.se

Fram träder korset

Guds ord och eviga ande.

Nyss var hon mitt ibland oss, nu är hon borta. Livet kan ses som en enda lång pilgrimsresa. 

Laila var en Pilgrim som kommit långt på sin väg men som hade kunnat vandra så mycket länge. En som med sin djupa altruism gjorde stor skillnad för sina medmänniskor. 

Pax et Bonum Laila!

 

 

När vi skulle resa hemåt efter vår pilgrimsetapp, från Östersund mot Sundvall, med Norrtåg var det en chansning. Jag hade kollat upp regelvrket och det rådde cykeförbud. Samidigt visste jag flera som transporerat sina cyklar på tåget. Vi chansade.

Oturligt, eller typiskt nog var det överfulla tåget inställt och ersatt med buss. Total förviring rådde om vilken buss som skulle vart och vem som ersatte vad. I full panik lyckades jag trots en stressade busschauförs protester stuva in cyklarna  bagageutrymmet och 2 timar sena vi rullade mot Bräcke där tåg skulle invänta.

Färden tillbaka längs leden i buss det kändes som hiskeligt snabbt jämfört med ditfärden. Kanske också beroende på trevliga samtal med en sjuksyster på väg till Stöde på kalas. Hon lovade hålla tåget ifall vår urlastning och påpackning av allt som skulle med skulle dröjja. Framme i Bräcke deklarerade busschauffören myndigt att några cyklar skulle vi inte få med på tåget, det rådde förbud. Ha pendlade varje dag och visste det!

Efter en snabb urlastning skyndade vi oss till tåget där en trevlig konduktör tog emot och visade oss de iordninggjorda cykelställen. Hon berättadeatt personalen inte hade någon föståelse för Norrtågs införande av cykelförbud och att det i praktiken inte brukade vara något problem. Dessutom kände hon väl till St Oavsledens kartäggare, äventyraren Anders Stävhag sen han fraktadesin cykel på tåget.

Nåväl, sådana ologiska företeelser irriterar mig och det i allrahelst ett turistlän som Jämtland. Eftersom jag varit i kontakt med projektledaren Putte Eby som kämpat med denna fråga tidiare skrev jag en insändare: Knasigt med cykelförbud!  Insändaren följdes upp med ett reportage av Radio Jämtland och vips så är problemet ur världen. Opinionsbildning är effktivt!

Det är tur att pilgrimsvandring är ett ett långamhetens värv för först nu kommer uppdateringen från Kristi himelfärdshelgen. Måhända dröjesmålet av att det var en tuff tur.
Hittills har vi vandrat fram längs leden, från Selånger till Jämtgränsen. För att öka takten så att vi når Nidaros till St Olavsdagen i slutet på juli och för att förenkla det för oss hade vi bestämt att vi fortsättningsvis ska ta oss fram med cykel. Nytt tält inköpt för överattningarna men se, plötsligt fanns inte de pinnar man reser tältet med att uppåda, puts väck var de... Nåväl det får bli det gamla tältet i stugan tänkte jag.

För att vinna tid startade vi redan på onsdagkvällen vid Jämtgränsen och började trampa västerut. Vid en kort paus noterade jag att det inte fanns några pinnar med i det tältet heler, de låg kvar i bilen som far skjutsat oss till Jämtgränsen med... De löser sig alltid konstaterade jag och Jacob. Framme i Bräcke tänkte vi att det finns säkert något boende men då var klockan så sent slagen att allt var igenbommat. Jag mindes en fiskecamp vid Gimån så vi cyklade vidare. Vid halv tolv slaget var vi vid Gimån, inte ett spår efter nåra stugor som jag trodde det skulle finnas. Nväl, vi hittade ett enkelt vindkydd och mumsade i oss den pastasallad vi fösetts med, kaloripåfyllnaden var välbehövlig och humöret steg, Nattens sovlösning blev att vi bredde ut tältet i vindskyddet och använde det som en andra sovsäck, ett skydd mot nattens fukt, junior sov som en stock, jag så där. Himmelsk vackert var det dock vid Gimån.

 

Tidigt morgonen därpå trampade vi efter en spartansk frukost vidare längs E14 mot Gällö. Sträckan till den där hägrande mataffären blev dock längre än beräknat då ett kartblad hamnat fel Dessto ljuvligare var det när vi efter att ha väntat på att ICA skulle öppna vid 12 kunde smaska i oss grillad kyckling, yoghurt, bananer mm. Vi fortsatte mot Revsund där vi stämplade våra pilgrimspass och fyllde på med vatten och godisintag. Efter Revsund svänger leden upp för ett berg. Leden pekade rätt ut på ett hygge där den utgjordes av spår efter en skogsmakin. Det går inte med cykel konstaterade vi men tyckte oss på kartan se en lösning längre upp på berget. Det var en lång svettig väg som slutade i en återvändsgränd som utgjordes av vindfällen. Omöjligt även denna väg således. Vi får ändå prova vägen över hygget sa vi och rullade tillbaka.

Väl tillbaka till platsen där leden vek av hittade vi en utpumpad och sönderriven tysk som låg och tog igen sig i gräset. En riktigt kämpe som gick leden baklänges ända från Oslo till Trondheim och nu var på väg till Selånger, ingen dålig promenad! Han avrådde oss å det bestämdaste från att följa leden då vindfällen tvingade ut vandrare på en smal stig med ett stup nedanför, inget för cyklister mao, allra minst med en 9 åring som resesälskap. Bara att bita i det sura äpplet och cykla runt Revsundssjön, en omväg på 1,5 mil. Svettiga och alltmer utmattade trampade vi på, pauserna blev allt fler.

 

Dessto större blev lyckan när den långa nedförsbacken mot Pilgrimsstad kom och vi jublade i det närmaste då vi kostaterad att byn hade på pizza och vandrarhem, då hade vi trmapat i 4,7 mil.

Stärkta av en välbehövlig dusch och en pizza (det finns en speciell och synnerligen god "Pilgrimspizza") orkade vi med en promenad till ortens St Olavskälla som väl närmast är att liknas vi en större tjärn. En källa som förser hela orten med dricksvatten.

 

Dagen efter, på fredagen tramapade vi vidare. Kanske eller kanske inte skulle vi nå Östersund. Då vi var något avskräckta av gårdagens uplevelser valde vi E14 även omden kändes synnerligen smal. Efter några kilometer såg vi en parkerad Polisjeep i väggrenen, lite annorlunda så vi saktade in för att titta. Plötsligt ser vi då på vår högra sida flera polisfordon och poliser. Det bev helstopp när vi noterade att flera av dem var kamoflerade och bar automatvapen. Bankrån? Gisslandram? Vad händer funderade vi tills en Polis kom fram och lungnade sa att de hade en övning...

Dryga milen före Brunflo såg vi leden till höger om oss på en äng och svängde av, vi träffade en äldre man som var en av de många ideella krafter som är med och sköter pilgrimsleden. Han försäkrade oss både grusväg och avsaknad av vindfällen så valet blev lätt.