Återstart
Dags för återstart av denna blogg.
Tanken är att innehållet kommer att bli bredare än pilgrimsvandrandet, mer kommentarer om min syn på Svenska kyrkan och kristenheten i allmänhet. Samtidigt kan ju hela livet ses som en pilgrimsvandring.
Nåväl, under 2016 fullföljde jag den av alla pilgrimer efterlängtade vandringen till Santiago de Compostela. Jag valde en av de kortare men jobbigare lederna, Camino Primitivo, som gott och väl ryms i en 14-dagars tur. Vandringen var en både andligt och fysiskt påtaglig upplevelse som rekommenderas. Många var upplevlserna av de mest skilda och oväntade slag.
Terrängen och värmen var dock betydligt jobbigare än vad jag räknat men det var väl värt mödan. Mindre värt var den drygt månadlånga magsjukan orsakad av Campylobakter… Hur som se och njut av denna sammanfattning på Youtube:
Camino Primitivo 2016
Närmast på tur står nog den inhemka Ingerdsleden från Jacobskyrkan I Kungsträdgården till Uppsala domkyrka. När det gäller äventyr utomands är jag grymt sugen på "The Jesustrail" I Israel… men det får bli I framtiden.
Sen kan man fundera över pilgrimsvandrandet i stort, har den andliga dimensionen försummats tillstora delar? Jag börjar tro det men återkommer i komande inlägg till det.
Planer
Planerna in för sommaren börjar ta form. I dag kom ett paket med en del av grundutrustningen.
Nu är det ju inte helt spikat men både jag och Alexander känner oss motiverade för Camino Primitivo. Gäller att planera ordentligt och spara ihop slantar inför det. Får lite olika bud om hur man ska budgetera. Såg av en slump Nathan Söderbloms minnesfond och skickade iväg en ansökan, verkar vara breda kriterier så man får hoppas.
2016 är ju också en "Jubelår" vilket lär göra att det är många på väg. Primtivon verkar dock inte lika frekventerad som Frances vilket gör att just den lockar.
Gäller nog hursom att tänka över packningen flera gånger, blir ingen fjällmarschutrustning utan snarare gram-jagande.
Vad det var i paketet?
El Camino 2016?
Inget bloggande på ett bra tag. Under 2015 har vi fått fart på ”Pilgrimer i södra Hälsingland”, ett nätverk över kommun och samfundsgränser. Vi finns på Facebook för den intresserade. Vi har både vandrat, haft seminarier och föredrag, intresset verkar stort vilket är roligt. Förhoppningsvis blir det en uppstart under februari på ett mer pilgrimstelologiskt tema.
Så här i midvintermörkret kan man inte låta bli att fantisera om det komamnde säsongen, Caminon till Santiagio hägrar. Tänker då på en av de norra mer karga lederna ”Camino Primitivo”… vi får se.
Påsk
Långfredag, "Armor meus chrustifixus est".
Dessa dagar vlir själva Passionshistorien pilgrimsvandringen. Har ambitionen att delta i så många gudstjänster som möjligt för att på ett levande sätt ta del av mysteriet.
Pilgrimssäsong i vardande....
Pilgrimssäsongen närmar sig i takt med den tidiga snösmältningen. Ser att jag aldrig avslutade bloggande om densista etappen till Nidaros, återkommer till det.
Nu odlas tankar om allt ifrån leden cykling längs ”Primitivo” till Santigagio de Compostela till mer den mer närliggande skånska delen av St Olavsleden.Nyligen var vi några som träffades för att starta upp ett nätverk för ”Pilgrimsgemenskap i södra Hälsingland” (finns på Facebook). Vi siktar på en träff under mars/april med någon inspirerande föreläsare, workshop för att spåna fram verksamhetsidéer och en avslutande pilgrimsmässa.
I övrigt ser det verkligen ut att blomstra av pilgrimsaktiviteter på nätet. Prova exempelvis att söka på ”Pilgrim” på Sensus webb så hittar du en rad spännande arrangemang. För oss norrlänningar finns även mycket spännande på sidan ”Pilgrimstid”.
Midsommarhaiku
Midsommarstångens blomster vissnar
Fram träder korset
Guds ord och eviga ande.
Att göra skillnad
Nyss var hon mitt ibland oss, nu är hon borta. Livet kan ses som en enda lång pilgrimsresa.
Laila var en Pilgrim som kommit långt på sin väg men som hade kunnat vandra så mycket länge. En som med sin djupa altruism gjorde stor skillnad för sina medmänniskor.
Att frakta cykel på tåg under en pilgrimsfärd
När vi skulle resa hemåt efter vår pilgrimsetapp, från Östersund mot Sundvall, med Norrtåg var det en chansning. Jag hade kollat upp regelvrket och det rådde cykeförbud. Samidigt visste jag flera som transporerat sina cyklar på tåget. Vi chansade.
Oturligt, eller typiskt nog var det överfulla tåget inställt och ersatt med buss. Total förviring rådde om vilken buss som skulle vart och vem som ersatte vad. I full panik lyckades jag trots en stressade busschauförs protester stuva in cyklarna bagageutrymmet och 2 timar sena vi rullade mot Bräcke där tåg skulle invänta.
Färden tillbaka längs leden i buss det kändes som hiskeligt snabbt jämfört med ditfärden. Kanske också beroende på trevliga samtal med en sjuksyster på väg till Stöde på kalas. Hon lovade hålla tåget ifall vår urlastning och påpackning av allt som skulle med skulle dröjja. Framme i Bräcke deklarerade busschauffören myndigt att några cyklar skulle vi inte få med på tåget, det rådde förbud. Ha pendlade varje dag och visste det!
Efter en snabb urlastning skyndade vi oss till tåget där en trevlig konduktör tog emot och visade oss de iordninggjorda cykelställen. Hon berättadeatt personalen inte hade någon föståelse för Norrtågs införande av cykelförbud och att det i praktiken inte brukade vara något problem. Dessutom kände hon väl till St Oavsledens kartäggare, äventyraren Anders Stävhag sen han fraktadesin cykel på tåget.
Nåväl, sådana ologiska företeelser irriterar mig och det i allrahelst ett turistlän som Jämtland. Eftersom jag varit i kontakt med projektledaren Putte Eby som kämpat med denna fråga tidiare skrev jag en insändare:
Knasigt med cykelförbud! Insändaren följdes upp med ett
reportage av Radio Jämtland och vips så är problemet ur världen. Opinionsbildning är effktivt!
Jämtgränsen-Östersund
Det är tur att pilgrimsvandring är ett ett långamhetens värv för först nu kommer uppdateringen från Kristi himelfärdshelgen. Måhända dröjesmålet av att det var en tuff tur.
Hittills har vi vandrat fram längs leden, från Selånger till Jämtgränsen. För att öka takten så att vi når Nidaros till St Olavsdagen i slutet på juli och för att förenkla det för oss hade vi bestämt att vi fortsättningsvis ska ta oss fram med cykel. Nytt tält inköpt för överattningarna men se, plötsligt fanns inte de pinnar man reser tältet med att uppåda, puts väck var de... Nåväl det får bli det gamla tältet i stugan tänkte jag.
För att vinna tid startade vi redan på onsdagkvällen vid Jämtgränsen och började trampa västerut. Vid en kort paus noterade jag att det inte fanns några pinnar med i det tältet heler, de låg kvar i bilen som far skjutsat oss till Jämtgränsen med... De löser sig alltid konstaterade jag och Jacob. Framme i Bräcke tänkte vi att det finns säkert något boende men då var klockan så sent slagen att allt var igenbommat. Jag mindes en fiskecamp vid Gimån så vi cyklade vidare. Vid halv tolv slaget var vi vid Gimån, inte ett spår efter nåra stugor som jag trodde det skulle finnas. Nväl, vi hittade ett enkelt vindkydd och mumsade i oss den pastasallad vi fösetts med, kaloripåfyllnaden var välbehövlig och humöret steg, Nattens sovlösning blev att vi bredde ut tältet i vindskyddet och använde det som en andra sovsäck, ett skydd mot nattens fukt, junior sov som en stock, jag så där. Himmelsk vackert var det dock vid Gimån.
Tidigt morgonen därpå trampade vi efter en spartansk frukost vidare längs E14 mot Gällö. Sträckan till den där hägrande mataffären blev dock längre än beräknat då ett kartblad hamnat fel Dessto ljuvligare var det när vi efter att ha väntat på att ICA skulle öppna vid 12 kunde smaska i oss grillad kyckling, yoghurt, bananer mm. Vi fortsatte mot Revsund där vi stämplade våra pilgrimspass och fyllde på med vatten och godisintag. Efter Revsund svänger leden upp för ett berg. Leden pekade rätt ut på ett hygge där den utgjordes av spår efter en skogsmakin. Det går inte med cykel konstaterade vi men tyckte oss på kartan se en lösning längre upp på berget. Det var en lång svettig väg som slutade i en återvändsgränd som utgjordes av vindfällen. Omöjligt även denna väg således. Vi får ändå prova vägen över hygget sa vi och rullade tillbaka.
Väl tillbaka till platsen där leden vek av hittade vi en utpumpad och sönderriven tysk som låg och tog igen sig i gräset. En riktigt kämpe som gick leden baklänges ända från Oslo till Trondheim och nu var på väg till Selånger, ingen dålig promenad! Han avrådde oss å det bestämdaste från att följa leden då vindfällen tvingade ut vandrare på en smal stig med ett stup nedanför, inget för cyklister mao, allra minst med en 9 åring som resesälskap. Bara att bita i det sura äpplet och cykla runt Revsundssjön, en omväg på 1,5 mil. Svettiga och alltmer utmattade trampade vi på, pauserna blev allt fler.
Dessto större blev lyckan när den långa nedförsbacken mot Pilgrimsstad kom och vi jublade i det närmaste då vi kostaterad att byn hade på pizza och vandrarhem, då hade vi trmapat i 4,7 mil.
Stärkta av en välbehövlig dusch och en pizza (det finns en speciell och synnerligen god "Pilgrimspizza") orkade vi med en promenad till ortens St Olavskälla som väl närmast är att liknas vi en större tjärn. En källa som förser hela orten med dricksvatten.
Dagen efter, på fredagen tramapade vi vidare. Kanske eller kanske inte skulle vi nå Östersund. Då vi var något avskräckta av gårdagens uplevelser valde vi E14 även omden kändes synnerligen smal. Efter några kilometer såg vi en parkerad Polisjeep i väggrenen, lite annorlunda så vi saktade in för att titta. Plötsligt ser vi då på vår högra sida flera polisfordon och poliser. Det bev helstopp när vi noterade att flera av dem var kamoflerade och bar automatvapen. Bankrån? Gisslandram? Vad händer funderade vi tills en Polis kom fram och lungnade sa att de hade en övning...
Dryga milen före Brunflo såg vi leden till höger om oss på en äng och svängde av, vi träffade en äldre man som var en av de många ideella krafter som är med och sköter pilgrimsleden. Han försäkrade oss både grusväg och avsaknad av vindfällen så valet blev lätt.
Framme vid Brunflo kyrka och den medeltida Kastalen (gammalt försvartstorn) besökte vi kyrkan. Något förvånade över att den var öppen (hitills hade alla vi paserade varit låsta) stegade vi in. Att det var öppet berodde på en strax förestående begravning men vi fick oss en titt och en stämpel i passet. Pastorsexpeditionens parkering visade sig synnerligen lämpad att använda som underlag för spritköket.
Stärkta av soppan, stunds vila och en slurk ur St Olavskällan en bit bort rullade vi mot Östersund längs med Storsjön, en behagligt vacker och flack sträcka som endast erbjöd en brant trappa som strapats. Väl framme i Östersund skyndade vi oss att ordna plats på vadrarhemmet vid museet Jamtli. En sväng på stan och en älgburgare på "Loftet" hann vi med före vi bara var tvugna att ta en sväng förbi runstenen vid Frösöbrons ena fäste. Sen sov vi som stockar.
Dagen efter besökte vi moster Clary i minneslunden samt Östersunds "stora" kyrka med sin imponerande altarmålning, en yta stor som en 4-rums lägenhet!
För er som passerar Österund, både stor som liten rekommenderas starkt ett besök på Jamtli. ett mycket trevligt museum som levandegör hisorien. Sommartid har man dessutom en friluftsdel med skådespelare öppen.
Vart pinnarna till tältet fanns? I en plastsvacka mellan hatthyllan och baksätet på bilen... nästa gång ska de med!
Gästbloggat
I dag hade jag äran att gästblogga på http://www.vandravagen.se/2014/05/sankte-staffan-en-gastbloggpost-av.html en blogg som där Fader Tomas mycket flitigt bloggar. Värd att följa!
Staffan Stalledräng som vattnade sina fålar fem…
Staffan Stalledräng som vattnade sina fålar fem…
Vid Luciatid sjungs ofta sången om Staffan stalledräng. Allt för få är medvetna om bakgrunden till visan och ännu mindre att spår efter honom än i dag finns i Hälsingland. Om möjligt ännu mindre känt är att han sägs ligga begraven i en vitkjalkad gravstupa vid Norrala kyrkogårds sydöstra hörn.
Staffan omnämns i många legender som till en del innehåller olika variationer på vad som hände. Han omnämns dock redan av Adam av Bremen som i sin kyrkohistoria från 1000-talet skriver om sina utsända biskopar ”Een heth Adalward och annar Staffan… biscopp Staffan foor in i helsingialandh och predicade ther och omwende oseglica mykit folk til crisna troo och wart ther slagin uppa een skogh heteher ödmorden och ligger i ena kyrkio ther i landit och heter norala”.
Det sägs att Staffan var en munk i klostret Corbey som sedermera blev utsänd på missionsuppdrag av Biskopen i Bremen. Han anlände till Sigtuna och sammanträffade med Kung Stenkil vilken kommit i kontakt med kristna och var positivt inställd till dem, han lovade eskort till Roslagen där Staffan träffade Hälsingar på handelsresa. Staffan blev erbjuden att följa med på återresan norrut. Hans mål var Trönö i Norrala socken där ett känt hednatempel var beläget.
Staffan åtnjöt visst skydd av häradshövdingen i Norrala och slog sig ned vid Kungsgården. Därifrån utgick Staffan på sina veckolånga missionsresor på sina fålar fem. Dessa sägs ha varit utstationerade längs färdvägen mellan orterna Arbrå, Järvsö, Ljusdal och Delsbo så att Staffan vid veckoslutet åter anlände till Kungsgården. Att märka är dock att ända uppe vid gränsen Medelpad/Jämtland uppges Staffan ha predikat ståendes på gränsstenen mellan landskapen (stenen finns ännu bevarad längs med dagens E14).
Staffans predikningar orsakade missnöje inte minst efter att han bara genom att höja handen fick avgudabilderna i Trönö att falla till marken och krossas. Stämningen blev så hätsk att han slutligen tvingades fly söderut. Hans förföljare hann ikapp honom och hans följeslagare vid Mordbäcken i Skogs socken där han mördades troligen år 1065. Här finns dock tre varianter på hans död, genom stening, dränkning eller yxhugg i ryggen.
Efter sin död fördes han till ett härbärge för resande vid Själstuga där Nathan Söderblom 1928 lät resa en minnessten (väster om dagens Tönnebro värdshus). I enlighet med sin önskan bands Staffans kropp fast vid hans fåle Apelgrå. Hästen vandrade åter norrut och stannade vid dagens Norrala kyrka. Där begravdes Staffan i ett litet trähus, en så kallad gravstupa.
På denna finns avbildningar från 1600-talet. 1747 var den dock så förfallen att man uppföra en ny. 1829 var det åter dags att bygga en ny gravstupa och då enligt sägnen jordens undergång ska inträffa då den tredje stupan förfaller lät sockenmännen uppföra en rejäl byggd i sten. Huset byggdes så att det i dag under golvet finns ett utrymme på 2 meters djup där den ursprungliga stupan låg.
Undersökningar som gjordes av Riksantikvarieämbetet 1953 gav vid handen att de ben som förvaras i en enkel kista tycks vara av senare datum. Vid sållning av markens jordlager hittade man endast förmultnat trä och kolrester, något som lett till spekulationer att Staffans kropp bränts på hedniskt vis.
Oavsett fysiska bevis är det klart att alla de sägner som förekommer samt Adam av Bremens anteckningar ger historiens grova drag en trovärdighet snart 1000 år senare, Staffan Stalledräng fanns och dog i Vite Krists namn.
Jämtgränsen nådd
För två helger sen nådde vi så Jämtgränsen. Sträckan var verkligen tuff därav denna sena uppdatering. Dels stämde inte avståndsangivelserna från Borgsjö men det visade sig handla om närmare 19 km i den hittills enformigaste omgivningen. Mest tätskog men på slutet passerade vi några vackra gamla gårdar..
Att sträckan kändes tuff beor på stor del på att en 2 km lång grusväg mot slutet visade sig vara snötäckt. Bitvis gick det att gå i skogen men mestadels blev det pulsning... Framöver har vi planerat för cykel i etapperna Östersund, Duved, Trondheim. Envisa uppgifter säger dock att man inte kan ta tåget på Botniabanan. Vi får prova, bevisligen har en del fraktat sin cykel där.
Jämtland
I dag nådde vi Jämtlandsgränsen! Att det var 19 km istället för 15 km och vandringen dessutom innehöll snöpulsning känns i bena.. Resten av sträckan blir på cykel.
Mot Jämtgränsen!
Skärtorsdagshymn
